Höst på häst
Says who?
Vidde helt apropå ingenting på en bänk i hamnen på Visingsö.
"Trollgubben kan svälja barn hela"
"Jasså, vem säger det?" undrar Viddes mamma.
"Det säger jag" säger Vidde enkelt och suttar vidare på sin Piggelin.
Ganska kul, faktiskt.
Vidde har faktiskt fått ett nytt ord på hjärnan. Det finns med eller avslutar faktiskt nästan varje mening. Faktiskt både när det båda ska och när det inte riktigt ska vara med. Både kul och ibland lite jobbigt, faktiskt.
Från start till Guld!
Kommer ni ihåg det här inlägget.
Givetvis skulle vi ju knyta ihop säsongen med att gå och se guldfesten på stan.
McDonaldsbesök innan kunde ju inte bli annat än succé.
Så långt allt väl. Förutom att det ösregnade då.
Vidde nöjd i cirka fem minuter ute på den gigantiska festpl... parkeringsplatsen. Inte ens scenframträdandena fångar hans uppmärksamhet. När överhurtige konferenciern dessutom deklarerar att HV-kortegen nu är vid cigarren (oops minst en timme till de är framme) börjar det kännas lite jobbigt.
Efter meningslösa och totalt noll stämningshöjande artistframträdanden kommer de så äntligen. Precis då vill Vidde gå hem. Jättemycket.
Men den här gången får han härda ut. Vi ser hela spelarpresentationen innan vi rusar iväg i regnet.
Vi hinner ungefär till Peset när fyrverkeriet börjar. Vidde vill såklart se och undrar frågande:
– Var kommer det ifrån!
Vidde 3 år!
Tiden går fort eller hur:
2 årsdagen:
1 års dagen:
0-års dagen:
Vårkänsla
Kommer ni ihåg den där känslan; när man liksom fick göra något som inte riktigt var ok? När man inte blev stoppad trots att det var lite farligt. När pekpinnar blev tummar upp. Förmaningar blev skratt.
Jag tror Vidde upplevde just detta när han utforskade vårlerans sammansättning häromdagen.
Gissa vilken...
... melodifestivalfavvo Vidde har:
MonkeyTown
Hello folks.
Var på Monkey Town. Coolt place. Leka i kubik liksom. Gillade rutschkanorna. Gillade när mamma testade rutschkanorna. Hehe. Det var jag och fyra av brudarna från dagis som var där. Snacka om att man är poppis. Alla ville cruisa med mig i bilen. Det blev nästan lite för bra; så jag avsluta med en cykeltur.
/ Vidde
Samtal om döden
I helgen lyssnade jag och Vidde på Österlåten (Gör som solen). Det gör vi alltid när vi vill må lite extra bra. Jag berättade för Vidde att det var hans farfar som skrivit den.
– Farfar? sa Vidde och tittade lite frågande på mig.
– Ja, du har ju aldrig träffat honom. Men han var en fantastisk människa. Min pappa, sa jag.
– Har han åkt iväg?
– Ja, det kan man säga.
Fast man ska ju inte ljuga tänker jag:
– Han är död.
– Finns inte mer?
– Nej.
– Dinosaurierna tog honom?
– Eh, va? Nej. Jo, kanske det.
Någonstans här går det upp för mig vilket fantastiskt samtal det här är. Och även om det där med dinosuarierna kändes konstigt först så var det väl ungefär så overkligt som det kändes då för snart 10 år sedan. Och fortfarande känns ibland. Men då är det så underbart att ha en Vidde som ger nya perspektiv. Ny energi. Jag torkar bort någon tår från kinden. Får en klump i halsen. Jag blir alltid som mest ledsen när jag är som gladast. När jag mår som bäst saknar jag som mest. Och det är ett fint betyg för pappa. Han var på något sätt feelgood personifierat.
– Var det en bil som körde på honom?
– Nej, inte det heller. Han fick ont i hjärtat.
– Hjärtat, säger Vidde och funderar sig liksom till en konstpaus innan han säger.
– Han finns inte mer. Spela igen!
Vi skrålar med på högsta volym.
Med fast förvissning om att någon ler däruppe.
Julkalendern - Lucka 2
Vidde följde uppträdandet på tryggt avstånd.
Igår var det vinterfest på dagis. Vidde klädd i tomteluva var laddad inför sångframträdandet. Men väl dags så ville han inte mer utan valde att betrakta uppträdandet i absolut närhet till mamma, pappa och farmor.
– Alltså, det var så här; när jag såg att jag inte headlinade på uppträdandet utan skulle stå i kören kände jag att det inte var min grej, säger han i en presskommentar.
Enligt säkra källor så gallskrek du ända tills du fick komma till mamma?
– Du ska nog kolla upp dina källor. Men visst måste man göra lite för showen så att säga, avslutar tomtenissen Vidde lite lagom kryptiskt.
Vidde Our Hero!
Visst håller vi Vidde högt.
Men det här var verkligen en nyhet även för oss.
Och vad annat ska man säga än: tack!
Lycka
Kommer ni ihåg den där fullkomliga lyckan av att bara springa så fort benen bär? Att forsa fram och bara känna att jag är snabbast i världen. Så här ser den lyckan ut i bilder:
TrädgårdsmästarVidde
Mamma lägger i ordning. Gräver fint.
Jag lägger tillbaka. Gräver upp.
Perfekt arbetsfördelning.
KlätterVidde
Just nu klättrar jag på allt. Ja, allt. Dörrar, räcken, pappor, mammor, stolar. Inte ens äppelträdet går säkert när KlätterVidde drar fram.
Apan, hockeyn och traktorn
Pappa gjorde sig fin. Jag gjorde mig fin i likadana dojor som farsan. Och så HV-tröjan på förstås. Här skulle gås på hockey. För första gången - ever! Pappa verkade väldigt glad att få dela detta med mig.
Det bar av till arenan. På vägen plockade vi upp Danne. Coolt. Och så kom vi fram till arenan. Direkt köpte pappa Cola och godis. Smart där. Det var annars grymt mycket att kika på, massor med folk, HV-prylar i shopen och sådär.
Sedan gick vi och satte oss. Några enkla rörelser från min sida och pappa halade fram Colan. Han vet vad som gäller.
Sedan kom hockeyspelarna in och värmde upp. Sköt och åkte skridskor. Intressant. Åtminstone om man får dricka Cola samtidigt. Jag konstaterade att de hade likadana tröjor som jag. Kungligt. Sedan hände det. Alltså det var helt flippat. Mitt på läktaren kom han gående. EN APA! Med en gubbe i bur på magen. Magnifikt.
Sedan drog matchen igång. Jag letade mest efter apan. Då plockade pappa fram godiset. Jag åt så jag blev helt kladdig om händerna. Har ni testat det; slicka på fingrarna, ta på godis och vips så kletas liksom fingrarna ihop. Superkul när man ska klappa händerna sedan. För det gör man på hockey, hela hallen -klapp-klapp-klapp och sånt.
Godiset räckte 17.23 in i första perioden. Då hade jag suttit som ett ljus jättelänge. Och fick akut längtan efter mamma. Det skrek jag också. Pappa blev jättevarm och fick bråttom hem. Han lyder min minsta vink.
Utanför hallen hade de ställt upp små traktorer. Givetvis testade jag och Danne innan det bar av hem till älskade maaaaaaaaaammmmmaaaaaa! På HV bra, men hos morsan bäst.
Det bar av till arenan. På vägen plockade vi upp Danne. Coolt. Och så kom vi fram till arenan. Direkt köpte pappa Cola och godis. Smart där. Det var annars grymt mycket att kika på, massor med folk, HV-prylar i shopen och sådär.
Sedan gick vi och satte oss. Några enkla rörelser från min sida och pappa halade fram Colan. Han vet vad som gäller.
Sedan kom hockeyspelarna in och värmde upp. Sköt och åkte skridskor. Intressant. Åtminstone om man får dricka Cola samtidigt. Jag konstaterade att de hade likadana tröjor som jag. Kungligt. Sedan hände det. Alltså det var helt flippat. Mitt på läktaren kom han gående. EN APA! Med en gubbe i bur på magen. Magnifikt.
Sedan drog matchen igång. Jag letade mest efter apan. Då plockade pappa fram godiset. Jag åt så jag blev helt kladdig om händerna. Har ni testat det; slicka på fingrarna, ta på godis och vips så kletas liksom fingrarna ihop. Superkul när man ska klappa händerna sedan. För det gör man på hockey, hela hallen -klapp-klapp-klapp och sånt.
Godiset räckte 17.23 in i första perioden. Då hade jag suttit som ett ljus jättelänge. Och fick akut längtan efter mamma. Det skrek jag också. Pappa blev jättevarm och fick bråttom hem. Han lyder min minsta vink.
Utanför hallen hade de ställt upp små traktorer. Givetvis testade jag och Danne innan det bar av hem till älskade maaaaaaaaaammmmmaaaaaa! På HV bra, men hos morsan bäst.
Vidde testar...
I serien Vidde-testar-olika-utrymmen-han-får-plats-i har vi idag kommit till tvättpåsen och tvättmaskinen. Full pott!
Skumt
Boys with toys
Igår hjälpte jag pappa att klippa gräset. Jag fick gå efter honom med min klippare. Jag hade lika fina hörselkåpor som pappa. Det är rätt coolt, man hör liksom ingenting. Inte ens när mamma ropar. Smart.
Pappa tyckte att jag var duktig som kunde klippa områden som han inte riktigt kom åt med sin nya fina Klippo, typ berghällen och studsmattan.
Skeppet!
I fredags fick jag en egen gitarr av farmor. Fast egentligen är det en ukulele, men den funkar perfekt som en gura till mig. Inspirerad av detta nytillskott skrev jag i team med Danne en sång. Den heter Skeppet. Den går ungefär så här: Skeppet! DUDUDUDUDUDUDU (det sista är sådär som en hårdrocksgitarr låter). Ska fila lite på riffet, men det känns nästan som det är fulländat. Själva uttrycket vid framförandet är sedan givetvis viktigt. Där känner jag mig helt hemma.
Nähepp, nu hinner jag inte skriva mer. Känner att en ny låt är på gång.
/ Vidde
Nähepp, nu hinner jag inte skriva mer. Känner att en ny låt är på gång.
/ Vidde
Klassiker signerade Vidde
Det fullkomligen bubblar av ord ur Viddes mun nu.
De senaste veckorna har följande klassiker kommit ut;
Vidde och Viddes mormor roar sig med att sitta och låtsasköra i mormors bil. Hon tycker väl att det börjar osa lite och frågar:
– Har du bajsat?
Vidde vänder sig mot henne, stirrar henne djupt i ögonen och replikerar:
– Nej, har du?
Vidde vänder sig mot henne, stirrar henne djupt i ögonen och replikerar:
– Nej, har du?
Återigen på bajstema byter Viddes pappa blöja på Vidde och tipsar om att om han säger till innan så kan han lära sig bajsa på toaletten. Vidde ligger tyst en stund, rynkar pannan lite, lägger huvudet på sned och konstaterar:
– Det kommer att bli svårt.
– Det kommer att bli svårt.
