Samtal om döden
I helgen lyssnade jag och Vidde på Österlåten (Gör som solen). Det gör vi alltid när vi vill må lite extra bra. Jag berättade för Vidde att det var hans farfar som skrivit den.
– Farfar? sa Vidde och tittade lite frågande på mig.
– Ja, du har ju aldrig träffat honom. Men han var en fantastisk människa. Min pappa, sa jag.
– Har han åkt iväg?
– Ja, det kan man säga.
Fast man ska ju inte ljuga tänker jag:
– Han är död.
– Finns inte mer?
– Nej.
– Dinosaurierna tog honom?
– Eh, va? Nej. Jo, kanske det.
Någonstans här går det upp för mig vilket fantastiskt samtal det här är. Och även om det där med dinosuarierna kändes konstigt först så var det väl ungefär så overkligt som det kändes då för snart 10 år sedan. Och fortfarande känns ibland. Men då är det så underbart att ha en Vidde som ger nya perspektiv. Ny energi. Jag torkar bort någon tår från kinden. Får en klump i halsen. Jag blir alltid som mest ledsen när jag är som gladast. När jag mår som bäst saknar jag som mest. Och det är ett fint betyg för pappa. Han var på något sätt feelgood personifierat.
– Var det en bil som körde på honom?
– Nej, inte det heller. Han fick ont i hjärtat.
– Hjärtat, säger Vidde och funderar sig liksom till en konstpaus innan han säger.
– Han finns inte mer. Spela igen!
Vi skrålar med på högsta volym.
Med fast förvissning om att någon ler däruppe.
Kommentarer
Postat av: Mr Kite
Vidde är oxå feelgood.
Postat av: Mariette
Vad vackert! :) Blir rörd.
Trackback
